Jag känner en sorg, en stor sorg, men jag vet ej varför?. Varför berör det fortfarande mig?, det här datumet?, kommer det alltid gnaga på mig?, jag vet inte, jag har inga svar längre, jag är så jävla svag, men jag vet inte varför? Jag trodde mitt psyke var starkare än någonsin?, men de är tydligen så jävla svagt. Jag orkar inte de här jag vill vara stark men jag är inte det, men jag försöker så gott jag kan. Det är väl okej att gråta jag menar vi gick igen mycket tsm. Det känns som om jag har känt dig hela livet, för du vet allt om mig. Men ärligt så känns det som om jag inte vet nånting om dig längre, du är inte den som lyste upp min värld, du är inte den som jag en gång älskade. och ärligt så är de skönt, men samtidigt jobbigt för jag kommer aldrig få träffa dig igen, jag kommer aldrig få träffa min första kärlek igen, för du är borta det är inte du längre och de är nog det som tär på mig mest, att jag aldrig kommer kunna få se, prata, eller röra den personen igen. Men jag antar att alla förändras med tiden. Snart är den här jobbiga dagen över, men tänk nästa år, tänk så är de lika jobbigt då?. Jag orkar inte tänka på framtiden, jag tänker inte göra det. nu är nu och de finns inget annat förens jag upplevt det. Punkt slut nu är det så.
DAGEN LÅT; FM static - her father's song!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar